Många kända böcker, framför allt gamla, brukar ha ett ganska långt förord innan själva berättelsen börjar. Förordet brukar antingen vara skrivet av författaren, där hen berättar lite om bakgrunden till historien; hur den skrevs, var inspirationen kom från o.s.v., eller så är förordet skrivet av någon annan. Och det är den typen av förord som jag absolut avskyr.
Jag minns när jag skulle börja läsa The Great Gatsby, och såg att det fanns ett förord som var nästa lika långt som själva berättelsen. Jag ville egentligen bara börja läsa första kapitlet med en gång, men tänkte att jag kanske skulle missa något viktigt om jag hoppade över expertens ord. Jag ångrade mig extremt mycket.
Den här experten hade skrivet någon supermegalång analys om bokens teman och budskap. Och det skulle ju varit kul att läsa, om det inte vore för faktumet att jag inte hade någon aning om vad hon snackade om. Visst, hon berättade om Fitzgeralds bakgrund, men hon drog även paralleller från hans liv och upplevelser till en bok jag inte ens läst än. Delar av handlingen avslöjades, symbolik definerades, och när jag var klar kände jag mig så förvirrad.
Nej, det gör jag verkligen inte.
Jag hade fått en färdig tolkning innan jag ens hunnit läsa. Och det värsta var att det var en annan persons tolkning som skulle finnas i bakgrunden under min läsning – en tolkning som skulle påverka min egen vare sig jag ville det eller inte.
Och jag vet, det är inte slutet av världen. Men det känns så otroligt onödigt att ha en sådan text som förord. Varför inte bara sätta den efter berättelsens slut? Jag hade fått jättemycket nytta av att läsa någon annans uppfattning efter att jag läst klart, och fått bilda min egen. Jag menar, hur tänker man när man avslöjar en del av bokens handling innan den ens börjat?
Jag kanske har missat något, det kanske är meningen att man ska hoppa över förorden och läsa dem sist, men det känns ju väldigt baklänges. Jag har i alla fall lärt mig en läxa, ser jag ordet “förord” så bläddrar jag snabbt förbi och tittar inte ens på sidan igen förrän jag är klar med boken. En spoilerfri läsning för mig tack!
Jag har stött på exakt samma sorts ”problem”.
Första gången hade jag dock ingen vidare koll på hur långt eller vad förordet handlade om. (Det var en sådan där en annan författare skrev förordet.) Så jag läste det långa förordet för principens skull. Förordet var ju trots allt placerat i början av boken, och kanske var kanske jätterelevant för historien?
Till min glädje förstörde det inte min läsning avsevärt utan gav istället mersmak på historien i sig. Den andra boken som jag plockade upp hade dessvärre den motsatta effekten. Lyckligtvis gick jag inte på det den gången då jag snabbt insåg att förordet var irrelevant, utdraget och oerhört pretentiöst skrivet. Det var ärligt talat mest ordbajsande och show-off:igt med prat om ditten och datten.
Tredje gången jag stötte på ett längre förord fick det dock mig att lämna tillbaka boken oläst – just av den anledningen att förordet var lika långt (om inte längre) än själva boken. Okej, kanske också för att jag inte riktigt kände behovet av att läsa boken under den perioden. Och för att det framkallade gäspningar av stor skala.
Hädanefter läser jag som oftast då förorden (de långa versionerna dvs) sist. Även om de kanske egentligen ger läsaren mer genom att läsas först.
Gör jag mig ens förstådd? (Haha..)
Du gör dig absolut förstådd! Det är intressant hur förordet kan påverka ens intryck av boken, och det är synd när vissa sjabblar bort det när det skulle kunna ge så mycket. Nu när du nämnde din första erfarenhet av det kom jag att tänka på att förorden förmodligen oftast är väldigt givande i fallen då författarna själva skrivit dem. Författare brukar ju oftast inte skriva djupgående analyser om sina egna verk, utan låter läsarna göra sina egna tolkningar. Då ger de istället en liten inblick i det stora sammanhanget så att säga, vilket jag älskar. Haha, vem hade trott att det skulle vara så riskfyllt att läsa förorden då det är tänkt (d.v.s. först)?
När du säger det kom jag att tänka på min läsupplevelse med Kafkas Förvandlingen, och faktum är nog att jag skulle velat ha ett för- eller efterord av honom, för den boken snurrade verkligen till saker å ting. Fast samtidigt måste jag medge att jag på sätt och vis gillar den sortens fria tyglar man får som läsare – att inget riktigt är rätt och fel.
I alla fall. Jag är nyfiken på dig! Du har så finurliga tankar och verkar vara en så sjysst person. Så jag valde att utmana dig: http://bokskadad.blogg.se/2012/august/atta-saker-om-mig-som-ni-kanske-inte-kande-till.html
Dina ord värmer mitt hjärta, tack! Antar absolut utmaningen, ska bli kul att tänka ut saker man tror att folk kanske inte vet om en, inte ofta man gör det!
Jag håller helt och fullkomligt med dig.
Med dessa internreferenser känner jag mig dessutom som det femte hjulet i ett sällskap. Och ofantligt obildad.
Ja men precis! Inte den bästa känslan att inleda en läsning med.