Ibland behöver man en käftsmäll. Ibland behöver man ett slag av verkligheten, rakt i ansiktet, för att påminnas om hur grym den faktiskt kan vara. Om hur kall och oförlåtande den kan vara. Ibland behöver man en kram. Ibland behöver man ett omfamnande av oskulden, för att påminnas om hur fin den faktiskt kan vara. Om hur varm och hoppingivande den kan vara. Oftast behöver man båda på samma gång, men det finns inte mycket som ger det. No och jag, av Delphine de Vigan, är ett av de få tingen i världen som lyckas vara både en käftsmäll och en kram samtidigt.
Platsen är Paris, och huvudpersonen är Lou Bertignac. Lou är en 13-årig flicka med extremt hög intelligens för sin ålder och det vanliga problemet att alla (inklusive hon själv) förväntar sig att hon ska vara så mycket mognare än en 13-åring bör vara. Faktumet kan ses som tvärtom, Lou kanske inte kan kallas barnslig, men det finns en oskyldighet bevarad hos henne som man inte ser varje dag. Det är denna oskyldighet, kombinerad med en omättlig nyfikenhet, som gör att Lou tar kontakt med en flicka, som många helst skyr undan från, på tunnelbanan. 18-åriga No har lortiga kläder och en tand som fattas, men det försvagar inte hennes intresse, utan tvärtom. Lou känner på sig att den hemlösa flickan har en historia att berätta, och hon är ivrig att lyssna.
Det är tydligt att ett av Delphine de Vigans mål med boken är att upplysa människor om hur tufft livet är för vissa, och det har hon lyckats med. Mycket bättre än vissa andra författare. Anledningen till detta är att hon sett till att den inte är en snyfthistoria. Det finns inga delar där jag känner att No och jag försöker få mig, som läsare, att tycka synd om någon, utan det gör jag istället helt självmant. Och detta gäller även de glada stunderna, som är ungefär lika mycket representerade som de sorgsna. Känslorna blir så mycket starkare när de kommer naturligt, hela läsupplevelsen blir så mycket mer intensiv.
Kombinationen av alla delar, lätta och tunga, ger upphov till en explosion av sinnesstämningar som sätter sina spår. Jag läste den här boken för nästan exakt två år sedan, och när jag tänker på den idag berörs jag lika starkt som jag gjorde då. Trots att jag bara läst boken den enda gången ser jag No och jag som en av mina favoriter, vilket är ett tecken på hur minnesvärd den verkligen är. Den här skatten har etsat sig fast, och jag har en känsla av att det är permanent.
