Bossypants

Jag är inte så mycket för biografier eller memoarer, mest teoretiskt sett då jag inte kan säga att jag har läst någon (Anne Franks dagbok inte inräknad). Det känns som att det påhittade är mycket roligare, varför läsa om den tråkiga verkligheten när man kan läsa om så mycket mer? Det här argumentet håller ju verkligen inte, med tanke på att det finns skönlitteratur som har syftet att imitera verkligheten så väl som möjligt, och ändå är riktigt intresserande. För att inte tala om biografier om människor som levt världens mest spännande liv som i sig nästan känns overkliga. Problemet är att dessa skildras med syfte att just informera läsaren om hur personens liv, nästan som att det ska bära hela berättelsen. Jag föredrar när man får lära känna en person genom dess ”röst”, d.v.s. hur hen berättar och inte vad. Sedan ska man inte dra alla över en kam, och jag skulle gärna givit biografierna en chans till att bevisa att jag har fel… om det inte vore för de otaliga skönlitterära böcker jag mycket hellre skulle vilja läsa. Men, det finns ett stort undantag som lyder… *trumvirvel* Tina Fey!

Jag tror inte det finns något Tina Fey skulle kunna göra som jag inte skulle ge en chans. Jag och mina kompisar gick i mellanstadiet, det allra känsligaste stadiet, när eran ”teen it-girls” blomstrade, med exempel som Mary-Kate och Ashley Olsen, Hilary Duff, Mischa Barton, och the Queen Bee – Lindsay Lohan. Vilket för mig tillbaka till ämnet: (Egentligen Tina Fey, men först) Mean Girls. Vår kärlek till den filmen nådde inga gränser, och uppskattningen lever kvar än idag, nu med ökad förståelse. Tina Fey är, som ni kanske vet, med i den filmen, och hon har även skrivit manuset, det oh-so-underbara manuset. Efter Mean Girls hamnade hon på min lista med ”awesome kända människor”, tillsammans med Lindsay Lohan. Lindsay kickades ju ganska snart p.g.a. trainwreck, men Tina lever kvar. Det märks ju i filmen att hon har en riktigt intressant, för att inte nämna rolig, ”röst” och det var därför det inte fanns några tvivel om att jag skulle läsa hennes autobiografi Bossypants när jag fick reda på att den existerade.

Bossypants känns inte riktigt som en biografi, det känns mer som något Tina Fey skulle berätta för dig om du på något sätt lyckats komma henne nära nog att ta en vänskaplig fika. Och medan hon sitter och berättar om sina upplevelser skulle du sitta och spruta ut kaffet ur munnen i skratt, för att du inte kan behärska dig. Tina Fey är smart, ärlig och rolig, vilket jag har insett är ingredienserna du behöver för att skriva en bra biografi (eller vilken icke-skönlitterär text som ska tilltala vilken läsare som helst (läs: mig).)

Den är inte skriven i någon strikt kronologisk ordning, utan är bara fylld av en massa bra saker man vill läsa. Och jag skulle nog inte säga att boken är skriven med syfte att sprida feminism, men en stor del handlar om hur det är att vara kvinna. Hur det är att vara kvinna i komedibranschen, i nöjesbranschen, i livsbranschen. Kultur, skönhetsideal, självkänsla etc. Hon är bara riktigt ärlig, utan att vara självömkande, utan att vara alltför ”Hata män!”, och med precis rätt mängd girlpower.

Jag kan faktiskt inte tänka mig att en läsning av Bossypants kan ses som ett slöseri på tid av någon; den är hur enkel att läsa som helst, mest för att man vill veta mer. Man vill lyssna på Tina Feys ”röst”, för den har helt enkelt riktigt bra saker att säga. Jag avslutar med några visdomsord från (manusförfattaren/skådespelerskan/komikern/) författaren själv:

“So, my unsolicited advice to women in the workplace is this. When faced with sexism, or ageism, or lookism, or even really aggressive Buddhism, ask yourself the following question: “Is this person in between me and what I want to do?” If the answer is no, ignore it and move on. Your energy is better used doing your work and outpacing people that way. Then, when you’re in charge, don’t hire the people who were jerky to you.”

Word.

Som ett teenage (girl) wasteland, men – waste + awesome

Den ultimata tonårstidningen finns! Tjejer, den finns! Jag vet vad ni tänker, det finns väl en massa tidningar riktade till tonårsstjejer därute? Jo då, en hel drös, men jag kan inte nämna en enda som jag, som tonårstjej, finner särskilt givande. Iallafall inte en fysisk. För den ultimata tjejtidningen som jag pratar om här, finns på internet. Rookie Magazine har allt du skulle kunna tänka dig, och jag menar verkligen allt. Sitter du och slösurfar vid datorn, och kommer till det där stadiet då du bara sitter och glor på startsidan, då kan du… gå ut! Hoppa i en pöl! Dansa med en främling! Leta efter enhörningar!*

Eller träna på din skolkorridors-catwalk med den här musiken som hjälp.

När du är klar med det, kan du bara ta och knappa in ”rookiemag.com” och känna dig själv sugas in i en dimension där en minut motsvaras av en hel timme i vår vanliga. Jag vet seriöst inte vad som händer när jag går in där, det finns bara så mycket att läsa. Så mycket bra. Jag är ganska säker på att varenda tonårstjej på jorden skulle hitta något för dem, för tidningen täcker så mycket. Dels är det en massa popkultur; filmer, böcker, musik, mode etc., mycket som jag gillar, men vet att alla kanske inte gör. Men, så finns det riktigt briljanta. Artiklar om tankar, känslor, upplevelser – allt, som ungdomstjejer går igenom. Det var det som fick mig att fastna för hemsidan, för det kräver inte särskilt mycket att kunna droppa några bra band eller böcker (host host), men att kunna skriva om det tonåren verkligen handlar om, och på ett bra sätt – det är riktigt sällsynt.

Så här ser sidan för min favoritkategori ut just nu.

Det är skrivet på ett smart, roligt, ungt (den bra sorten) sätt som får en att tänka: ”Shit, de fattar ju verkligen!”. När det är råd och tips är det riktiga råd och tips; inte typen som får en att vilja himla med ögonen, utan sådana man faktiskt behöver. Det här har nog att göra med att de flesta skribenterna själva är väldigt unga. De minns hur det var/är på riktigt. Och ibland är det seriöst på riktigt. Det finns t.ex. en kategori som heter ”Dear Diary”, som bokstavligt talat är utdrag ur tjejers dagböcker. Riktigt bra koncept hela grejen.

Rookies chefredaktör Tavi Gevinson på en extremt snygg bild (från en extremt snygg plåtning).

Och det går ju inte att nämna Rookie utan att nämna dess skapare – 16-åriga Tavi Gevinson. Fast självklart är inte Tavi som vilken annan 16-åring som helst. Förut var hon (jag vågar nog säga världens yngsta) modereporter. Hon brukade springa runt i gråfärgat hår och var allmänt lillgammal när hon intervjuade alla som var (är?) någon inom modebranschen. En dag insåg hon dock hur jobbig den världen faktiskt kan vara, och bestämde sig för att börja livet som en tjej i hennes ålder faktiskt brukar… genom att starta sin egna virtuella tidning och äga världens snyggaste garderob. Det är många som sätter fokus på Tavi för hennes ”coolhet”, men även om jag uppskattar den lika mycket som någon annan tycker jag att Rookie borde få mer uppmärksamhet för vad det faktiskt är – något större än bara Tavi Gevinson. Även om hon är geniet bakom idén.

Det finns en bok ute nu också. Den heter Rookie: Yearbook One och innehåller ett urval av artiklar som har publicerats på hemsidan under det senaste året, som varit hemsidans första (duh). Annars uppdateras Rookie regelbundet, med nytt tema varje månad. Det är bara att sätta igång så att du inte missar något! Jag tror nog att jag själv ska ta och gräva lite i arkiven…

————-

*Detta var ett skämt. Denna typ av överkäckt beteende uppmuntras inte.

Soulless

Det var ett tag sedan jag läste en kul bok. En smart, vass och riktigt underhållande bok. Så på jakt efter nästa läsobjekt var det just dessa kriterier jag utgick ifrån. Det slutade med att jag valde en bok jag hört mycket om, och trots att jag var väldigt skeptiskt inför vissa saker (ni kommer förstå vilka) så bestämde jag mig för att ge den en chans. Ett beslut jag absolut inte ångrar.

Soulless, skriven av Gail Carriger, handlar om Alexia Tarabotti, en halvitaliensk nucka (wow, utdaterat ord) som lever i viktorianska England. Alexia är vad som kallas en preternatural, vilket innebär att hon bokstavligen är själlös. Denna egenskap medför en viss förmåga – hon fungerar som ett sorts motgift för alla övernaturliga varelser (vampyrer, varulvar och spöken). Dessa varelser lever öppet i samhället, och verkar under väldigt organiserade omständigheter. Detta är anledningen till att det som händer Alexia i början av historien är så oroväckande. Hon blir attackerad av en vampyr, något som är högst oacceptabelt i samhället. Inte nog med det, att vampyren attackerar en människa som är obitbar innebär även att denne inte informerats, vilket inte stämmer ihop med vampyrväsendets protokoll. Denna incident kopplad med en rad försvinnanden bland vampyrerna och varulvarna leder till ett mysterium av konspirationella proportioner. Alexia, som av flera anledningar misstänks vara medvetet inblandad, hamnar så klart mitt i smeten och blir på något sätt den som måste ta reda på sanningen.

Ja, jag tror att ni alla förstår varför jag var skeptisk. Jag tröttnade på vampyrer och varulvar för ett tag sedan, och har därför undvikit det mesta övernaturliga sedan dess. Men den här hade fått så pass mycket uppmärksamhet inom populärlitteraturen för vuxna, och för sådant jag vanligtvis inte brukar förknippa med romantiska fantasyromaner, att mitt intresse tändes ändå. Och visst skiljer sig Soulless från mängden, på många sätt.

Vi kan börja med Alexia, som är ganska badass för att leva i 1800-talets England… helt ärligt är hon nog ganska badass för att leva i vilken tid som helst. Men fortfarande lite extra mycket badass för den tiden, där man knappast som halvitaliensk ogift 25-åring kunde gå runt och skamlöst leva livet precis som man ville. Alexia är temperamentsfull, kvick och riktigt rolig, vilket inte bara gör för en unik karaktärsskildring – utan även för en unik romans. Alexia, som dels av samhället (som inte uppskattar kurvor, mörkare hy eller italienskt blod) dömts till ett liv i ensamhet, och dels själv accepterat att det inte finns någon man som kommer kunna mäta sig med henne, möter sin like. Det är den lokala varulvsflockens alfahane (på alla sätt och vis) Lord Conall Maccon som, efter flera års hettat gnabb, lyckas fånga hennes intresse, och de två är som gjorda för varandra. Det här var nog det jag tyckte om mest, det är så uppfriskande att ha en kärlekshistoria där spelplanen är utjämnad med både man och kvinna som dominerande parter. Dynamiken blir så mycket mer intressant och underhållande.

Det finns en massa massa massa annat som gör att Soulless, skriven av Gail Carriger, står ut i mängden, men det tycker jag att ni ska upptäcka själva (för full effekt och så). En sak som jag tyckte var lite kul är en av bokens genrestämplar: Steampunk. Jag visste tidigare inte att det fanns. Det är tydligen böcker som innehåller element från science fiction- eller fantasy-genren men utspelar sig under en tid då ångkraft användes mycket (typ industriella revolutionen). Jag tycker om alternativa universum, och jag tycker om när man har kontrasterande aspekter som får samverka i en enda värld. Det tänjer på verklighetsgränserna och utnyttjar hur pass oändliga möjligheterna faktiskt är – vilket jag tycker är det absolut bästa syftet med fiktion över huvud taget.

P.S. Soulless är den första boken i serien The Parasol Protectorate (älskar namnet), som består av fem delar. Det brukar vara lite ångestframkallande att läsa en bok och veta att man måste läsa en massa andra för att få hela storyn, men det är lugnt med den här – alla delar finns ute på engelska och du kommer tycka att den första är så underhållande att det inte blir något problem. För de som vill läsa den svenska översättningen blir det dock lite jobbigare; Själlös (den första delen) är den enda som kommit ut. Men, med tanke på seriens popularitet, blir jag inte förvånad om de andra syns i bokhandlarna snart också.

Den bra serien ger dig ett KAPOW! rakt i hjärtat

Det här med att både ha en skriven handling, och få se den utspelad i kreativa illustrationer. Att ha både bild och text, låter inte det helt perfekt? Exakt så här är det ju med serier/grafiska noveller, men de får ändå stå i skymundan för den ”konventionella” skönlitteraturen. Det är nu på senare tid som jag själv börjat läsa serier, och det var med hjärtan i ögonen som jag, i början, undrade hur det kommer sig att serier inte är mer populära. Men när jag läste lite fler, och tänkte lite mer, började jag förstå det hela någorlunda i alla fall.

När man kombinerar två medium, som för sig själva har en massa potential, så blir den kreativa spelplanen enorm. Men, detta innebär ju att risken för ett fiasko också blir så mycket större. Efter vidare läsning av lite olika serier så upptäckte jag ett vanligt problem bland dem: jag kunde inte connecta emotionellt. Jag läser med känsla; jag vill glömma bort att det är en bok jag håller i händerna, jag vill tro på att det är en ny värld jag hamnat i. Och många serier gav mig inte den känslan. Intrycket var inte tillräckligt mäktigt, med vilket jag inte menar pompa och ståt, utan något som är starkt nog att ge dig ett slag i bröstet. Det hela kändes istället lite ytligt. Men varför? Varför är det inte lika enkelt att skapa epicness när man har text + bild?

Min absoluta favorithjälte. Jag skulle kunna prata så mycket om Batman, men det är ett annat inlägg till en annan dag.

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord, och när man ger bilder så pass stort utrymme som grafiska noveller gör, så är det viktigare än någonsin att det är rätt 1000 < ord som sägs. Dessa bilder måste verkligen bära sin del av tyngden, och förmedla historiens budskap (/hjärta) på ett sätt som når oss läsare. När man tänker efter finns det ju inte ens särskilt mycket text i en serieroman över huvud taget. Dialogen måste stå för så mycket mer än vad en den hade behövt i en vanlig roman. Man måste med en mening få fram det som man skulle kunna använda otaliga sidor till i en vanlig bok. Och kontexten. Alla underliggande lägen, känslor, och tankar  - det får små textrutor stå för. En serie får inte vara för lång, är den för köttig tröttnar man. Därför har man ännu mindre utrymme att utnyttja.

Det är ett subtilt, på ett sätt minimalistiskt, medium, och kraven är så mycket högre, eftersom intresset måste ligga på en mer elementär nivå. För att förmedla budskapet, för att serien verkligen ska kunna slå igenom, måste intrycken vara så mycket starkare. Jag tror att det är därför serier om superhjältar fungerar så bra, där har vi konventionella teman (som t.ex. Gott vs. Ont), men manifesterade på ett upphöjt sätt. Det ligger nära en, men är ändå något extra. (<- Standardreceptet för bra fiktion över huvud taget.) Det krävs lite grävande, men det finns några (många) riktiga guldkorn i serievärlden som fått mig att storkna, och jag tycker fortfarande att det är synd att fler inte upptäckt dem.  Som sagt, det är riktigt svårt att få till en serie, men om man lyckas – jäklar vad fantastiskt det kan bli då.

The Sandman: Preludes and Nocturnes (Volume 1)

Föreställ dig ett rike, där dina, mina och alla andras drömmar bor. Föreställ dig en man med hy vit som ben, kläder i färgen natt, och mörka skuggor till ögonhålor, med två avlägset tindrande stjärnor som stirrar på dig. Mannen, som av vissa kallas Morpheus, av andra Dream, är härskare över riket. Dream är förkroppsligandet av allt som inte är verkligt, och när han tillfångatas av en magiker uppstår kaos i drömvärlden.

Riket förfaller, vissa berövas deras nattliga tillflykter och slutar sova helt, andra kan inte vakna utan finner sig själva i ett permanent sömntillstånd. Till slut, efter 72 år i fångenskap, lyckas Dream rymma. I sitt svaga tillstånd återvänder han till sitt hem, för att finna sitt herradöme i ruiner. Han måste reparera skadorna, återställa ordningen i världen, och för att göra det behöver han hitta tre objekt som blev stulna under fångandet. Objekten besitter stora delar av Dreams krafter, och det är endast genom att ta tillbaka dem som han kan rädda riket och göra drömmarna till det de en gång var.

Det jag precis beskrev är handlingen till den första volymen av Sandman-serien. The Sandman består av tolv (samlings)volymer, och är
skriven av Neil Gaiman. Serien är utgiven av Vertigo, som är en imprint av det välkända förlaget DC Comics. Vertigo satsar på att ge ut böcker som är lite mer sofistikerade, dessa innehåller ofta element eller tar upp ämnen som brukar anses vara kontroversiella.

Kontroversiell? Ja, lite. Sofistikerad? Definitivt. Jag är helt kär i den här serien. Storyn är kreativ och unik, med spännande handling och intressanta karaktärer. Konceptet med en personifikation av drömmar var det som väckte mitt intresse från början, och jag måste säga att Dream är en av mina favoritkaraktärer i någon historia någonsin.

Den här serien har allt, handlingen är som sagt fantastisk, men även text och bild levererar stort. Den är tecknad på ett stilfullt och dynamiskt sätt. Illustratörerna Sam Kieth, Mike Dringenberg, och Malcolm Jones III har arbetat utanför konventionens ramar, de har tagit sig konstnärliga friheter när det gäller layouten som gör att man sugs in i historien helt. Och själva texten. Wow. Det känns som att det här är serien jag har väntat på. Narrativet – det är nästan poesi. Och då menar jag inte att allt är skrivet superabstrakt med utsmyckade beskrivningar, det är tvärtom ganska rakt på sak som de flesta serier, men det är någonting med formuleringen. Ungefär som att den lyckas sätta fingret på exakt rätt sak, som att en strömbrytare slås på och en lampa i hjärnan tänds. Ljuset blir så starkt att man bara sitter där och inte har någonting annat att säga än ”wow”. Så det är nog ordet som får runda av mitt inlägg angående The Sandman: Preludes and Nocturnes. Wow.

Åtta saker ni kanske inte visste om mig – en (förvånansvärt svår) utmaning

För några dagar sedan fick jag en kommentar av Man där hon utmanade mig att berätta åtta saker om mig själv. När jag läste utmaningen tänkte jag att det skulle bli kul och ganska enkelt, med tanke på att jag är relativt ny i bokbloggosfären och inte berättat så mycket om mig själv ännu.  Nu i efterhand skulle jag absolut inte kalla det enkelt, men kul var det faktiskt. Här är resultatet:

1. Jag önskar att jag levde på 60-talet (minus The Cold War)

Vad jag inte skulle ge för en tidsmaskin som kan ta mig till detta årtionde, och för att slänga in min anglofilism i spelet väljer jag 1960-talets London. Musiken, kläderna, filmerna – så mycket underbart! Dessutom var det under denna tid som jämställdhetsdebatten började blossa upp ordentligt, vilket hade varit så himla coolt att uppleva. Ett stort fett minus för det kalla kriget, som är en av mina värsta mardrömmar fast verklighet, men eftersom det är önsketänkande vi talar om räknar vi inte med det här.

 

2. Skriva > Tala

Av någon anledning har jag mycket lättare för att uttrycka mig i skrift än verbalt, och inte bara på grund av fördelen att kunna sudda ut eller radera. Det är som att vägen från hjärna till hand är smidigare än den som går från hjärna till mun.

3. Är smått förälskad i (unga) Morrissey

Jag vet inte om det är hans skönsjungande stämma, det aktiva avståndstagandet från samhällets machoideal eller faktumet att han tar sig själv på alldeles för stort allvar som gör att jag är svag för sångaren i före detta bandet The Smiths (R.I.P.). Förmodligen en kombo (plus hans förkärlek för Oscar Wilde).

Lite på grund av håret också. Väldigt snyggt. 

4. Jag både tweetar och tumblar

Till skillnad från facebook, som jag hatälskar, är det inga obehagskänslor riktade mot dessa former av social media (eller vad man nu ska kalla det). Min twitter använder jag ärligt talat för att roa mig själv, och min tumblr använder jag som en bildbank med allt jag tycker är fint, roligt, häftigt etc.

5. Jag har en tatuering

Dagen efter min 18:e födelsedag, den nionde december förra året, skaffade jag min första tatuering. Det var pirrigt, gick snabbt och gjorde inte alls lika ont som jag trodde att det skulle. Tatueringen föreställer symbolerna för tro, hopp och kärlek och sitter under armvecket. Det kan ha varit en av de största sakerna jag någonsin gjort och jag älskar den mer och mer för var dag som går. För mig representerar den allt som är något.

 

 

6. Jag talar afrikanska… ba skoja!

Jag tar chansen och talar om för alla som inte visste det, att alla som kommer från Afrika inte talar samma språk. Ta till exempel det inte-så-stora landet Eritrea, där mina föräldrar är födda. Bara i det enda landet talas över tio olika språk, och jag kan ett av dem – tigrinja. Jag skulle nog säga att jag talar det flytande, och visst är det kul att kunna säga att man kan ett extra språk utöver svenska och engelska (skolspanska ej inräknat).

7. Science Fiction Bokhandeln är en av mina favoritplatser ever

Scifi och fantasy är nog två av de genrer jag tycker är mest spännande, och främmande. Den världen känns så stor och intensiv att jag inte kan undvika känslan av överväldigande varje gång jag går in i sf-bokhandeln i Gamla Stan. Trots att jag inte handlar där så ofta (mest för att jag inte vet var jag ska börja!) älskar jag att gå runt bland hyllorna, med huvudet tiltat åt sidan, och kolla boktitlarna. Oräkneliga bonuspoäng för serieavdelningen.

8. Första gången jag grät till en film var när Bambis mamma Dumbledore dog

Jag brukade inte vara typen som bölade till filmer, men det måste ha legat och bubblat under ytan, för enda sedan premiären av Harry Potter och Halvblodsprinsen har jag inte haft några problem med att låta tårfloderna forsa. Jag är ganska säker på att den där scenen med alla trollstavar i skyn och skingrandet av dödsätarmärket var kraftfullt nog att bryta någon sorts fysisk, mental och emotionell barriär.

Inte. Okej.

Så där ja, nu vet ni lite mer om mig! Här är det meningen att jag ska utmana fyra bokbloggare, men vet inte riktigt vem jag skulle kunna utmana som inte redan gjort det. Så istället utmanar jag alla som läser det här inlägget och känner sig sugna!

The Gemma Doyle Trilogy

Idag, mina vänner, skulle jag vilja berätta lite om en av de mest unika bokserierna jag någonsin läst. Den här serien innehåller hemliga sällskap, obesvarad kärlek, magi, vänskap, drama, äventyr, alternativa världar, och korsetter. Ja, ni läste rätt, korsetter. Den här historien utspelar sig i slutet av 1800-talet! Denna blandning av fantasy och viktorianskt är precis det som gjorde att jag föll för serien, att ha så många element i samma berättelse skulle kunna gå så fel – men görs det rätt kan resultatet bli alldeles enastående.

Så vilka böcker är det jag talar om? Seriens namn är The Gemma Doyle Trilogy, och är skriven av Libba Bray. Den börjar med A Great and Terrible Beauty, där vi får möta Gemma Doyle. Gemma är en rödhårig flicka bosatt i Indien, som tvingas flytta till England, hennes föräldrars hemland, efter att hon fått vittna om sin moders hemska, och mycket mystiska död. Där börjar hon på Spence Academy, internatskolan hon alltid drömt om att bo på, och trots sorgen hon upplever kan hon inte låta bli att känna sig lycklig över chansen att få livet hon alltid velat ha. På skolan lär Gemma lära känna några väldigt intressanta flickor, Penelope, Ann och Felicity, som hon snabbt bildar starka vänskapsband till. Allt verkar gå Gemmas väg, och hon hade känt sig riktigt nöjd, om det inte vore för alla underliga saker som stod i vägen.

Hon börjar få visioner om händelser som antyder att moderns död inte var av den konventionella sorten, och tillsammans med sina vänner får Gemma reda på att hennes mor var en del av Orden. Orden var en grupp kvinnor som utövade magi och härskade över ”rikena”, en hemlig värld full av varelser man vanligtvis bara möter i sagor och möjligheter bortom rimlighetens gränser. Tjejerna får också reda på att Circe, en medlem i Ordern ”gone bad”, försöker ta sig in i världshärskarbranschen och det är deras uppgift att stoppa henne. Som om detta inte var nog, snart får Gemma reda på att det egentligen är hon som besitter makten över magin, och mänsklighetens öde ligger i stort sätt i hennes händer. 

Uppföljarna till A Great and Terrible Beauty heter Rebel Angels och The Sweet Far Thing, och även om böckerna är ganska köttiga, i både språk och sidantal, hindrade det inte mig från att ta mig igenom dem relativt snabbt – serien är en renodlad bladvändare. Extremt spännande delar varvas med underhållande stunder som lättar upp stämningen och ger hjärtat en liten vilopaus från dess febrila klappande. Sista saken jag vill nämna innan jag låter er springa och skaffa första delen (för jag vet att ni knappt kan bärga er) är att ni kan förvänta er en jäkla massa girl power, vilket ni måste erkänna är ganska imponerande för en historia som utspelar sig 1895. Så där ja, nu kan ni gå och läsa Gemma Doyle trilogin!

Förordet ger svar på frågor man inte fått chansen att ställa

Många kända böcker, framför allt gamla, brukar ha ett ganska långt förord innan själva berättelsen börjar. Förordet brukar antingen vara skrivet av författaren, där hen berättar lite om bakgrunden till historien; hur den skrevs, var inspirationen kom från o.s.v., eller så är förordet skrivet av någon annan. Och det är den typen av förord som jag absolut avskyr.

Jag minns när jag skulle börja läsa The Great Gatsby, och såg att det fanns ett förord som var nästa lika långt som själva berättelsen. Jag ville egentligen bara börja läsa första kapitlet med en gång, men tänkte att jag kanske skulle missa något viktigt om jag hoppade över expertens ord. Jag ångrade mig extremt mycket.

Den här experten hade skrivet någon supermegalång analys om bokens teman och budskap. Och det skulle ju varit kul att läsa, om det inte vore för faktumet att jag inte hade någon aning om vad hon snackade om. Visst, hon berättade om Fitzgeralds bakgrund, men hon drog även paralleller från hans liv och upplevelser till en bok jag inte ens läst än. Delar av handlingen avslöjades, symbolik definerades, och när jag var klar kände jag mig så förvirrad.

Nej, det gör jag verkligen inte.

Jag hade fått en färdig tolkning innan jag ens hunnit läsa. Och det värsta var att det var en annan persons tolkning som skulle finnas i bakgrunden under min läsning – en tolkning som skulle påverka min egen vare sig jag ville det eller inte.

Och jag vet, det är inte slutet av världen. Men det känns så otroligt onödigt att ha en sådan text som förord. Varför inte bara sätta den efter berättelsens slut? Jag hade fått jättemycket nytta av att läsa någon annans uppfattning efter att jag läst klart, och fått bilda min egen. Jag menar, hur tänker man när man avslöjar en del av bokens handling innan den ens börjat?

Jag kanske har missat något, det kanske är meningen att man ska hoppa över förorden och läsa dem sist, men det känns ju väldigt baklänges. Jag har i alla fall lärt mig en läxa, ser jag ordet “förord” så bläddrar jag snabbt förbi och tittar inte ens på sidan igen förrän jag är klar med boken. En spoilerfri läsning för mig tack!

No och jag

Ibland behöver man en käftsmäll. Ibland behöver man ett slag av verkligheten, rakt i ansiktet, för att påminnas om hur grym den faktiskt kan vara. Om hur kall och oförlåtande den kan vara. Ibland behöver man en kram. Ibland behöver man ett omfamnande av oskulden, för att påminnas om hur fin den faktiskt kan vara. Om hur varm och hoppingivande den kan vara. Oftast behöver man båda på samma gång, men det finns inte mycket som ger det. No och jag, av Delphine de Vigan, är ett av de få tingen i världen som lyckas vara både en käftsmäll och en kram samtidigt.

Platsen är Paris, och huvudpersonen är Lou Bertignac. Lou är en 13-årig flicka med extremt hög intelligens för sin ålder och det vanliga problemet att alla (inklusive hon själv) förväntar sig att hon ska vara så mycket mognare än en 13-åring bör vara. Faktumet kan ses som tvärtom, Lou kanske inte kan kallas barnslig, men det finns en oskyldighet bevarad hos henne som man inte ser varje dag. Det är denna oskyldighet, kombinerad med en omättlig nyfikenhet, som gör att Lou tar kontakt med en flicka, som många helst skyr undan från, på tunnelbanan. 18-åriga No har lortiga kläder och en tand som fattas, men det försvagar inte hennes intresse, utan tvärtom. Lou känner på sig att den hemlösa flickan har en historia att berätta, och hon är ivrig att lyssna.

Det är tydligt att ett av Delphine de Vigans mål med boken är att upplysa människor om hur tufft livet är för vissa, och det har hon lyckats med. Mycket bättre än vissa andra författare. Anledningen till detta är att hon sett till att den inte är en snyfthistoria. Det finns inga delar där jag känner att No och jag försöker få mig, som läsare, att tycka synd om någon, utan det gör jag istället helt självmant. Och detta gäller även de glada stunderna, som är ungefär lika mycket representerade som de sorgsna. Känslorna blir så mycket starkare när de kommer naturligt, hela läsupplevelsen blir så mycket mer intensiv.

Kombinationen av alla delar, lätta och tunga, ger upphov till en explosion av sinnesstämningar som sätter sina spår. Jag läste den här boken för nästan exakt två år sedan, och när jag tänker på den idag berörs jag lika starkt som jag gjorde då. Trots att jag bara läst boken den enda gången ser jag No och jag som en av mina favoriter, vilket är ett tecken på hur minnesvärd den verkligen är. Den här skatten har etsat sig fast, och jag har en känsla av att det är permanent.

Det är en allmänt erkänd sanning, att Elizabeth Bennet år 2012 har en videoblogg

Jag älskar klassiker, det gör jag verkligen, men det är ofta jag bara stannar upp och tänker: ”Det här är ju helt bisarrt, hur kan man leva så här?” Det blir ibland lite svårt att sätta sig i karaktärernas situation när den skiljer sig så enormt från din egen i inte bara rum, utan även tid. Har du någonsin undrat hur några av de mest kända litteraturklassikerna skulle se ut om de utspelade sig idag?

 

Här är svaret. I alla fall en version… av ett verk. The Lizzie Bennet Diaries är Jane Austens verk Pride and Prejudice, eller Stolthet och Fördom som den heter på svenska, i videobloggsformat. Och ni som är skeptiska, var inte det, det funkar faktiskt! Två gånger i veckan kommer det ut ett, ungefär tre minuter långt, klipp där Lizzie (annars känd som Elizabeth) berättar om vad som är nytt i hennes liv. Och ja, detta innebär att vi även får höra om Jane, Lydia, Charlotte, Bing (Bingley) och Darcy. Alla förutom den sistnämnda har till och med varit med i flera av avsnitten, och jag, samt nästan alla tittare som kommenterar på youtube, väntar spänt på att få se om LBDs version av den surmulna, men ack så dreamy, Darcy kan mäta sig med Colin Firths. Stora skor att fylla, jag vet. Men de andra har, enligt min mening, varit väldigt lyckade så jag har hopp!

Alla element finns kvar, och även den lättsinniga tonen (som jag älskar), men nu med en modern tvist. Det är kul att se hur man har tolkat alla delar av berättelsen, och jag tycker att den ger ett trovärdigt intryck av hur alla karaktärer skulle kunna varit om de levt idag – grunden finns kvar, men är en uppdaterad version.

Sen vet jag inte riktigt om det är lika roligt att se vloggen om man inte läst boken, största delen av tjusningen är ju för mig att jag får se en historia jag är väldigt bekant med, och håller kär, med nya ögon. Känslan jag fick när jag läste boken första gången har nästan kommit tillbaka, för nu är den i ny tappning. Och även om det är samma handling är det ju lite som att få uppleva en ny Stolthet och Fördom.

PS. Har du inte läst Pride and Prejudice är det helt okej. Det är mycket möjligt att du tycker om The Lizzie Bennet Diaries ändå, för den är genuint underhållande. Annars kan du ju bara ta och läsa Austens version lite snabbt innan. Eller egentligen rekommenderar jag att du gör det oavsett videoblogg. Det är inte för intet som den kallas för klassiker.